ÄNTLIGEN!

Som jag skrev om i mitt senaste inlägg har jag utvecklat lite av en hatkärlek till fisket efter berggylta. Jag gillar verkligen fisket, det händer mycket, fiskarna är urstarka och miljöerna ofta vackra. Men det har kännts som att jag alltid tappar den där riktigt stora fisken som hugger då och då. Med tiden har det blivit så många tappade att jag har kännt det som att "nähä inte idag heller" när jag avslutat ett pass. Fisket har blivit någon sorts arbete mot ett mål, det är inte så jag vill ha det. Fiske skall vara njutning och så kommer den stora fisken när den kommer.
Nog filosoferat igår var det dags igen...

Jag var framme på platsen strax efter klockan 5 på morgonen och det var svinkallt, jag fick göra pauser och ta omtag om grejerna jag släpade med mig för att känseln i fingrarna försvann. Jag borrade upp ett par hål och det satte fart på cirkulationen. Som jag hade misstänkt var det rätt trögt tidit på morgonen, men jag hittade en fläck som gav en paddtorsk och en minde gylta samt där jag missade några intressanta napp. Jag körde på där men då dog det ut fullständigt. Inte ens glyskoljan behagade nappa...
Jag borrade och slet och provade nya ställen, känslan började infinna sig igen att "jaha en gång till utan den stora gyltan, nästan utan fisk alls faktiskt".
Jag ändrade taktik helt och gick tillbaks till mina gamla hål, i det första jag provade som inte gett någonting några timmar tidigare gick det på en gylta på 850 direkt vid nedsläpp. Provade hålet jämte och då small den här på:

1540 gram, så förbannat efterlängtat!!!
När jag krokade loss fisken såg jag att jag måsta fastnat i botten under drillningen och tappat halva tacklet. Ganska typiskt gyltafiske, den här gången hade jag tur att det inte gick av längre upp...
Jag fiskade vidare ett tag, fick några gyltor till och hade flera napp som bör ha varit gylta men som jag missade. Hade också på en större fisk som gick loss efter ett tag.
Nu får det nog bli ett pass till på isen i år trots allt...