7an var ett lyckonummer

Idag fick jag åka med Esbjörn ut och trolla utanför Bua. Det startade lite knackigt med en bred vägtransport som ställde till det och en rampautomat som tog fel valör på mynten. Nåväl, vi kom ändå ut strax efter det ljusnat och jag var mycket hoppfull, nu skulle den upp bara.
Det nappade efter ett tag på Esbjörns spö och jag fick ta spöt men fisken var borta och jag kände den aldrig. Dom är på gång tänkte jag. Sen åkte vi och åkte. Jag började misströsta, jag trodde chansen var god men det kändes helt dött och stilla i havet. jag hade kört med bomber och rapalavobblers. Nu slängde jag på nån billig lila vobbler som har den egenheten att den alltid fångar små gäddor. Aldrig stora men alltid napp.
Det tog inte så lång stund så bara small det till i händerna. Trodde jag tappade fisken några gånger men det var bara att den gått upp i ytan, håvningen blev odramatisk och jag var bara så lycklig.

Ett tag därefter får jag hugg igen och den här känns tyngre ch stångar och kör under båten. Jag tror ett tag att jag fångat nåt annat, kanske en stor havsabborre, men förklaringen var att den förutom att ta vobblern i munnen lyckats haka fast sig i sidan också. Fast lite större var den.

Jag får ett hugg til som jag bommar. Sen vänder vi hemåt.
Jag är så nöjd nu. Jag har haft ett år som överträffat allt jag kunde drömma om i våras men boniton har gnagt i mig. Tänk om man aldrig får chansen igen liksom och folk verkar bara hiva upp dom medans jag har dängt iväg tusentals kast utan ett pill. Nu kan jag njuta fullt ut av det jag fångat och allt härifrån blir en absolut bonus.

Har sagt det många gånger idag Esbjörn men tack igen, det här fick jag serverat på silverfat.